Det var redan i slutet på 1920-talet som filmen började förändras. Ljudfilmen började dyka upp och vissa klarade den här övergången på ett utmärkt vis medan andras karriärer inte klarade av denna övergång.
Det var en successiv utveckling som började med att filmerna hade ett musikljudspår. Det var inte något som sågs som revolutionerande eftersom publiken var vana vid att en pianist spelade musik under de tidigare filmvisningarna. År 1927 kom nästa stora steg med filmen Jazz Singer. Man kunde inte höra alla dialoger men det var ändå en riktig talfilm. Musiken spelades också in på direkten istället för att läggas till senare. Talfilmerna som 
följde Jazz Singer hade samma uppbyggnad i det att endast en del av alla dialoger kunde höras.
Orsaker till den långsamma utvecklingen:
- Alla biosalonger var tvungna att utrustas med nyare teknik.
- Skådespelarna kunde inte röra sig lika fritt längre utan var tvungna att lära sig hur de skulle rikta sig för att nå mikrofonen. Dessutom var kamerorna väldigt otympliga och tunga vilket gjorde det hela svårare.
- Kamerorna var inte de som spelade in ljudet utan det gjordes av en mikrofon. Sedan tog det tid att lägga ihop ljudet med bilden.
- Vissa skådespelare var tvungna till att ta lektioner för att minska sina dialekter och förbättra sin artikulation.
