När filmen först blev populär kring sekelskiftet 1900 såg de flesta på den som ett substitut för teater. Många ansåg filmen som skadlig mot både nerver och ögon, teorierna var många som beskrev hur människor kunde fara illa när de utsattes för rörliga bilder.
Filmen fick dock till slut statusen som “den sjunde konstarten”
Hur det hela startade
1895 presenterade bröderna bröderna Lumières kinematografen och den går att beskriva som en korsning mellan en uppvisningsapparat, filmkamera och är en sorts filmprojektor. Det går att jämföra denna typ av film med hur vi ser på bio idag.
Trots att kinematografen är en av de första uppfinningarna sägs det att bröderna fick idén om uppfinningen från skuggspelen som uppfanns i Asien redan 200-100 f.Kr.
De första filmerna
De allra första filmerna som skapades bestod endast av
bilder och inget ljud. När filmerna spelades upp brukade det dock finnas en pianist som genom musik gav publiken en liten extra dimension under sin filmupplevelse. Eftersom filmen saknade ljud visades det textskyltar då och då som beskrev berättelsen och gjorde det lättare för publiken att hänga med i storyn. Skådespelarna var dessutom tvungna att använda sig av starka känslouttryck för att kunna förmedla allt som inte kunde höras. Detsamma med kroppsuttryck. Några av den tidiga filmens större stjärnor var Douglas Fairbanks, Mary Pickford och Lillian Gish.
Trots att filmen fortfarande sågs som ett substitut till teatern började populariteten växa. Det sägs vara tack vare D.W. Griffith. Enligt många kritiker var han den som tog filmen till högre nivåer. Trots att mycket av Grittiths filminnehåll var rätt rasistiskt har han lyckats behålla platsen som en av de tidiga förnyare av den tidigare stumfilmen.
