På 60-talet gick det inte särskilt bra för filmindustrin. Det var istället TV som de flesta vände sig till. Filmindustrin passade dock på att skapa reklamkampanjer för sina filmer som sedan visades i TV. Filmskaparna insåg att de flesta som fortfarande gick på bio var den yngre generationen och de började därför tillverka filmer med teman som riktade sig just till de yngre.
Filmerna började därmed få fler inslag av bland annat sex och våld. Krigsfilmerna samt westernfilmerna började fokusera mer på actionscenerna eftersom de yngre var inte lika intresserade av själva berättelsen i filmerna. Den största anledningen till att de yngre gick på bio var på grund av de mer våldsamma scenerna. Trots den här förändringen var det fortfarande möjligt att se inslag av den amerikanska historian i westernfilmerna, dock inte lika mycket som de tidigare filmerna. Det var först på slutet av 60-talet som filmerna hade ett större fokus på själva spänningen och inslagen av historian började försvinna mer och mer.
En annan förändring som filmen försökte sig på var att ändra på musiken. I filmen Mandomsprovet som släpptes 1967 använde de sig av popmusik som Simon & Garfunkel istället för den klassiska orkestermusiken.
60-talets filmhistoria i Storbritannien och Frankrike
“Diskbänksrealism” var namnet på en ny filmstil som skapades i Storbritannien på 1960-talet. Den innebar att de ledande rollerna spelades av folk ur arbetarklassen. Två av de mest minnesvärda filmerna med denna filmstil är “En doft av honung” som kom ut år 1961 och “Lördagskväll och söndagsmorgon” som hade premiär 1960.
I Frankrike var det de två filmskaparna Jean-Luc Godard och François Truffaut som satte tonen för filmskapandet. De började använda sig av handhållna kameror istället och istället för att filma alla scener i en studio började de filma ute på gatan. De lyckades på så sätt skapa en nerv och närvaro med den här nya filmprocessen som många andra filmskapare försökte härma.
