TVminnen


Idag blir det bara 1 men långt inlägg...

Idag kommer jag att skriva om något mycket personligt som berör mig väldigt mycket just nu. Jag ska berätta om en väldigt speciell tjej som jag hade turen att lära känna.
Jag har alltid varit väldigt anti mot att träffa folk via internet. Tycker att det känns grymt riskabelt, i alla fall att träffa killar om man själv är tjej. Dock är det där något som börjar rinna ut mer och mer i sanden. Att träffa folk via nätet är inte längre någon big deal som det var för kanske tio år sedan.
När jag i början av detta året satt och reflekterade kring detta så kom jag på att i stort sätt alla mina kompisar hade nån gång träffat någon via nätet, utom jag själv. I samband med detta så satt jag grymt mycket på ett internetforum, självklart var det ett tv-forum. Där upptäckte jag en tjej som hade otroligt lika tankar och tycken som mig kring tv. Vi började mer och mer prata privat, till slut bytte vi msn.
Vi fortsatte att prata där och efter kanske två månader så hade vi fortfarande inte pratat om vilken stad vi bodde i men då visade det sig att våra hemstäder var typ grannar. Dock var den här tjejen sex år yngre än mig men av internetbilden jag fått av henne så påminde hon så grymt mycket om mig när jag var i hennes ålder.
Vi hade i stort sätt pratat med varandra via nätet varje dag i fyra månader innan vi tog beslutet att vi skulle träffa varandra i min stad då eftersom hon ändå skulle hit. Så skulle jag spräcka min aldrig-träffat-någon-på-nätet-grej när jag väl träffade henne, även om det bara var som kompisar.
I alla fall så träffades vi en av sommarens första dagar i våras = det var riktigt varmt ute. Det kändes inte alls konstigt att träffa henne, som att vi träffats hundra gånger innan fast vi bara pratat via msn. Vi satt ute och åt glass, gick och fikade, gick runt på stan och shoppade samt citerade tv-repliker vi bägge kunde utantill. Helt plötsligt hade det gått flera timmar. Allt kändes normalt med henne förutom en sak; hon hade liksom ingen blick. Vad hon än tittade på så såg man att hon var frånvarande i blicken. Dagen när jag kom hem så fick jag ett sms av henne att hon hade haft en så otroligt rolig dag och att vi snart måste träffas igen. Jag tyckte detsamma. 
Vi fortsatte att ha lika mycket daglig kontakt som tidigare. Varje morgon när jag vaknade så fick jag ett sms av henne. Där stod en tv-replik som var en ut av våra gemensamma favoritrepliker. Varje morgon, likadant sms med samma replik. Det var en replik som jag inte tänker skriva här men den betydde att man aldrig kunde vara säker på att någon oväntad person skulle dyka upp när man minst anade det. Helt plötsligt så visste vi allt om varandra, ja åtminstånde visste hon allt om mig medans jag trodde att jag visste allt om henne.
Att gå i skolan var inte direkt det roligaste hon visste och det blev en vana att få sms ut av henne när hon var på tråkiga lektioner. Hon hade smeknamn åt lärarna och eleverna som hon inte tyckte om, så till slut lärde jag mig alla "namn" utantill. Samtidigt så kom hon alltid att vara ett extra stöd för mig under vårens och sommarens äventyr. Till exempel när jag skulle typ träffa en kille så tog jag hennes råd att köra enkel Gina tricot stil, eller när jag hade svårt att komma på blogginlägg, eller när man bara ville prata om onödiga tv-händelser.
Nästa gång vi träffades så sågs vi i hennes hemstad. Det blev fika och shopping då också. Fortfarande hade vi lika kul men hennes blick var även denna gången helt tom.
Vi träffades en tredje gång i min hemstad, fikade, åt middag och shoppade, allt var som de två gångerna tidigare vi hade träffats. Sedan träffades vi aldrig mer igen. Vi hade fortfarande kontakt via facebook och sms med varandra men det blev mindre och mindre.
I samband med skolstarten så fyllde jag år och hon var bland de första som skrev Grattis till mig. Vi pratade också lite då om gymnasiet hon hade kommit in på. Det var tänkt att hon skulle gå IV för att läsa upp ett kärnämne men hade lyckats klarat sig och kommit in på ett teatergymnasie i en annan stad som hon hade hoppats så mycket att få gå på. Hennes stora dröm var att bli skådespelerska, vilket inte var så förvånande med tanke på hur mycket hon gillade att härma repliker.
Efter det så pratade vi aldrig någon längre tid med varandra igen, bara kortare samtal. Jag visste att hon inte hade mått bra, alltid haft det jobbigt hemma men trodde att allt hade blivit bättre när hon flyttade och började på teatergymnasiet. Det sista jag minns av henne var när jag kommenterade ett FB-logginlägg hon hade skrivit om tv-grodan Skurt.
För några dagar sedan fick jag reda på att hon tillsammans med sin ett år yngre syster tagit sitt liv. De var födda 95 och 96 och nu finns de inte längre. Det är såna saker som verkligen inte borde få hända. Om alla gjorde sitt jobb rätt i det här landet så skulle dessa tjejer inte behövt tagit sina liv men tyvärr så är det många som sitter på fel stolar och det är inte acceptabelt när såna här saker händer. I den här tjejens familj har både det ena och det andra hänt. Soc. har blivit inkopplade flera gånger men aldrig sett några problem. Samtidigt så klandrar man sig själv och tänker att jag borde ha gjort något men samtidigt vad skulle jag göra liksom?  Ja, jag såg att hon inte mådde bra och jag försökte att vara snäll mot henne.
Jag såg aldrig henne riktigt som en kompis utan mer som en tjej jag ville ta hand om och hjälpa på något sätt. På facebook la vi till varandra som systrar och jag tänkte att om jag var lite äldre och hade haft mer makt så skulle jag hjälpa henne mer än vad jag gjorde nu. Men jag trodde ju, ja jag tog för givet att de som kunde det här skulle hjälpa henne...
Jag är riktigt ledsen över detta såklart men samtidigt glad över att jag fick träffa denna tjej som jag nu vet att den lilla tiden vi spenderade tillsammans betydde mycket mer för henne än för många andra som jag träffar/träffat.
Den här händelsen kommer garanterat påverka mig resten ut av mitt liv. Jag kan inte säga riktigt hur men i vissa val kommer jag nog tänka och välja annorlunda än vad jag annars skulle ha gjort.
Nu ska jag avsluta denna text med en liten fundering; Vart är den där GUD såna här gånger?

2011-09-29 @ 06:00:00 Extra viktigt Permalink


Kommentarer
Postat av: Kajsa

Vilken gripande berättelse Amanda!

Du ska, som du ju skriver, inte lägga på dig någon skuld. Du betydde säkert mycket, den tid du fanns i hennes liv. Men jag förstår din frustration.

Önskar också att man kunde hjälpa alla olyckliga barn!

2011-09-29 @ 11:44:52
URL: http://kajsabblogg.blogspot.com
Postat av: anna

åh fy vad tragiskt:( usch å blä det e så fruktansvärt hemskt. kram

2011-09-29 @ 20:14:16
URL: http://heltenklaanna.blogg.se/
Postat av: DONKEN- Vince & Doas Morsa

näääe! :(

fyfaaan....

ledsen, blir jag...

2011-09-29 @ 21:17:29
URL: http://donkens.blogg.se/
Postat av: Jasmine

Sorgligt och tragiskt. Ditt inlägg berör.

R.I.P Systrarna.

Kram

2011-09-30 @ 13:43:42
URL: http://rosanatt.blogg.se/

Kul att du har kommit till min kommentarssida. Det är fritt fram att skicka iväg en snäll eller osnäll kommentar om inlägget, eller låt bli om du så känner för det. Vill du fråga något som inte har med detta inlägg att göra så kan du ställa din fråga i den lilla blå frågelådan som finns direkt efter menyn på denna sida. Annars går det även bra att maila på adressen:
tvminnen@gmail.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg info?

E-postadress: (publiceras ej)

Webbsida:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0